Spoon Jackson

Jag har en vän. En vän som jag aldrig träffat, men vi har mötts i våra handskrivna brev. Handskrivna för att min vän inte har tillgång till vare sig datorer, internet eller möjlighet att röra sig fritt. Men han har tillgång till något som är värt långt mycket mer än så. Han har tillgång till sig själv. Min vän är poet, en fängslad svart poet.
1977 föddes jag. Samma år åkte min vän, Spoon Jackson in i fängelse.
Nitton år gammal hamnade i ett gräl med dödlig utgång. Efter en illa skött rättegång fick han sin dom; livstidsfängelse utan möjlighet till permission. I det som är hela mitt liv, 26 år, har han suttit inspärrad. TJUGOSEX år. I sitt förra brev till mig berättade han att han nått en smärtsam gräns. Han har nu varit inspärrad längre än vad han varit fri. Jag ville förstå men det är svårt att sätta sig in i den situationen.

Vi skriver och utbyter tankar och han berättar för mig om sin syn på livet som sträcker sig långt bortom dom murar han sitter inspärrad bakom. Vi har som sagt var inte träffats i den fysiska verkligheten men vi har mötts på ett annat plan, ett själsligt plan, som inga murar hur höga dom än är kan begränsa oss.
Han skriver och berättar hur han ofta, genom kollektiva bestraffningar, får sitta inlåst i veckor utan att komma ut från sin lilla cell i den trettiogradiga gradiga kaliforniska hettan. Att man i det läget blir galen eller inte se någon ljusning eller framtid är förståligt. Det är snarare troligt. Då måste man vara stark. Stark i en miljö som till mestadels består av stål, våld och hat. Spoon har blivit stark. Mentalt stark genom sin poesi. Jag vet inte hur han bär sig åt för att inte tappa framtidstron eller ge vika för hatet och våldet och ge upp, och jag vet inte var han får kraft ifrån att avsluta alla sina brev till mig med ”Stay cool be real, keep spreading peace and love in the world brother”, men jag tror att han får det genom sin konst. Han skriver, tänker, utvecklas i en miljö där egentligen inga förutsättningar finns. Genom sin konst överlever han.
Det är inte mycket som behövs för att väcka människors drömmar, hopp och framtidstro och det är inte särskilt dyrt heller. Ett bra exempel är Jan Jönssons arbete med Spoon och andra livstidsdömda på San Quentin i början av 80-talet.
En eldsjäl, en pjäs ”I väntan på Godot”, tålamod, vilja, svett och tårar var det som behövdes för att några människors framtidstro och drömmar skulle väckas och en poets födas. Inget dyrt, men ändå så mycket värt. Människor som föds på nytt istället för att döda eller dödas.

Teater, musik och poesi utvecklar människor, väcker tankar, tro, engagemang. Det är enligt min mening konstens uppgift och det är den bra på. Men konsten får allt mindre plats i en värld där det mesta består av att tjäna så mycket pengar som möjligt, eftersträva makt, och bara se till sitt eget bästa. Den ger oss alternativa tankar och bilder om oss och vårt samhälle i dagens allt mer enkelspåriga tid. Vi måste vara rädda om konsten för den kan hjälpa oss vara rädda om varandra.

Stay cool be real keep glowing and growing and spread peace and realness.
Det kostar inte en krona.

av Krister Kern,
Publiserad i FAKTUM #4 2004

Copyright © 2004 Krister Kern